Till hjärtpunkten

Dorothy L. Sayers (1893-1957) var på sin tid känd för berättelserna om Lord Peter Wimsey. Hon var också en betydande apologet, vän med C.S. Lewis. År 1947 gavs hennes Creed or Chaos? ut. Den kom samma år ut på svenska (SKDB) med den lite olyckliga titeln Tro eller kaos? för det är verkligen trosbekännelser, dogma, hon avhandlar, inte tro i allmänhet utan tro i synnerhet. Förordet var skrivet av Sven Silén som sedermera blev biskop i Västerås. 

Här är några sidor (s 50-53) från den svenska översättningen. Läsaren lägger märke till att Sayers inte bara är stark i sak. Hon har humor, gestaltar en berättelse och får plats med lite självironi. Att den athanasianska trosbekännelsen är mer bekant i England dåförtiden än i Sverige nuförtiden, kan vi notera. Den ingår dock i vad Svenska kyrkan bekänner.

Dag Sandahl

———

Dorothy L. Sayers:

Om ”vanligt folk” överhuvud taget ska bli intresserat för Kristus, är det dogmerna som skall framkalla intresset. Det besvärliga är att de i nio fall av tio aldrig har fått reda på dogmerna. Vad de har fått reda på är en serie teologiska termer, som ingen har gjort sig besvär med att översätta till ett språk som har med det vanliga livet att skaffa.

”Jesus Kristus, Guds Son, är i lika mån Gud och människa.” Vad innebär detta annat än att Gud Skaparen (den där något lättretlige herrn med skägget) på något mysteriöst sätt påbördade Jungfru Maria något amfibieartat, en varelse som varken hade hemortsrätt i den ena eller den andra världen? Och som i likhet med människosöner var en helt annat än sin far och troligtvis (med en viss rätt) kände antagonism mot honom. Och hur som helst, vad har denna märkvärdiga hybrid att göra med John Brown eller Tommy Atkins? Denna sinnets attityd är vad teologerna kallar nestorianism, eller kanske en sämre form av arianism. Men vi kan verkligen inte sätta en teknisk etikett på den och skjuta den åt sidan som något som inte har med genomsnittsmänniskan att skaffa. Det är genomsnittsmänniskan som har frambringat den. Den är i själva verket ett omedelbart och oförblommerat uttryck för genomsnittsmänniskans tänkande. Och med risk att kasta honom huvudstupa in i patripassianernas eller teopaschiternas avskyvärda kätteri måste vi förena oss med Athanasius och försäkra Tommy Atkins att den Gud som levde och dog i världen vare samme Gud som skapade världen, och att därför Gud själv har de bästa möjliga skäl att förstå och känna deltagande för Tommys personliga besvärligheter.

”Det kan inte ha betytt så mycket för honom, ifall han var Gud”, kommer Tommy Atkins och John Brown genast att invända. ”En gud kan inte på allvar lida som ni och jag. Dessutom säger prästen att vi ska försöka likna Kristus; men det är fullkomligt nonsens – vi kan inte bli Gud och det är dumt att be oss försöka.” Denna träffande framställning av det eutychianska kätteriet kan knappast avfärdas som enbart ”av intresse för teologer”; det tycks vara av intresse för Atkins och Brown till den grad, att det irriterar dem. Med eller mot vår vilja måste vi fördjupa oss ännu mer i dogmatiken och betona att Kristus är ”helt och fullt Gud och helt och fullt människa”. Gud och människa på en gång, i varje avseende och fullständigt; Gud från evighet till evighet och från moderlivet till graven, en människa från moderlivet till graven och nu.

”Detta”, svarar Tommy Atkins, ”är alltihop mycket bra, men det lämnar mig oberörd. Därför att om han var Gud hela tiden, så måste han ha vetat att hans lidande och död inte skulle vara beständigt, och han kunde ha stoppat dem med ett underverk om han hade velat, så att det att han gav sig ut för att vara en vanlig människa var ingenting annat än skådespeleri.” Och John Brown tillägger: ”Ni kan inte kalla en person ’helt och fullt människa’, om han är Gud och inte ville göra något galet. Det var bra lätt för honom att vara god, men det är inte alls samma sak för mig. Hur står det till med alla de där frestelserna? Åter igen skådespeleri. Det hjälper inte mig att leva vad ni kallar ett kristet liv.”

John och Tommy är nu på väg att bli övertygade apollinarier, ett faktum som, hur mycket det än är ”av intresse för teologer”, har en avgjord betydelse också för dessa genomsnittsmänniskors liv, eftersom de av det skälet har för avsikt att avfärda ”kristna principer” som oanvändbara. Det kan inte hjälpas. Vi måste hävda att Kristus hade ”en förnuftig själ” lika väl som ”en mänsklig kropp”; vi måste medge de mänskliga begränsningarna av hans kunskap och intellekt; vi måste ta hänsyn till en vink av Kristus själv och antyda att underverken hör till Människosonen lika väl som till Guds Son; vi måste förutsätta en mänsklig vilja som är mottaglig för frestelser; och vi måste stå alldeles fasta vid påståendet: ”Jämlik Fadern efter den gudomliga naturen, ringare än Fadern efter den mänskliga naturen.” Hur invecklad teologin än är, har genomsnittsmänniskan på sin vandring kommit rakt in i hjärtpunkten av den athanasianska trosbekännelsen, och vi är tvungna att följa med.

Efter vad jag tror klargör lärare och predikanter aldrig tillräckligt, att dogmer inte är en serie godtyckliga regler, a priori påfunna av en kommitté teologer som finner sitt nöje i dialektiska duster. De flesta av dem hamrades ut under den praktiska nödvändighetens hårda tryck för att kunna ge svar på kätterier. Och kätteri är, som jag har försökt visa, i stort sett ett uttryck för de åsikter den olärda genomsnittsmänniskan hyser när hon söker brottas med världsproblemen på den punkt där de börjar gripa in i hennes dagliga liv och tänkande. För mig, som är upptagen med min diaboliska sysselsättning att resa hit och promenera fram och tillbaka i världen, bringar konversationer och korrespondens dagligen en präktig skörd av alla de standardiserade kätterierna. Eftersom de är praktiska exempel på ”genomsnittsmänniskans liv och tänkande”, är jag väl förtrogen med dem, fastän jag måste jaga igenom encyklopedin för att kunna förse dem med de rätta teologiska namnen, just för detta föredrags skull. För att finna svaren behöver jag inte gå så långt: de står i sammandrag i trosbekännelserna.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *