Diverse inlägg, uppkast och upplägg

Inkarnationen och vad som är manligt och kvinnlig

På aKF:s arbetskonferens i Stockholm i augusti argumenterade Lena Andersson för att begreppen vi använder måste vara förankrade i verkligheten. Djupast sett handlar det om inkarnationen. Att det andliga tar kropp på ett för oss människor tillgängligt och begripligt – gripbart – sätt.

Jag funderar på om det finns ett samband mellan att vi suddar ut vad som är manligt och kvinnligt, alltså grundläggande aspekter av vår avbildlighet, av vad det är att vara människa, och att vi blir sämre på att känna igen Jesus, Gud som blev sann människa?                

Har Svenska kyrkans tilltagande oförmåga till sund Jesusförkunnelse samband med att vi missar det manliga och det kvinnliga? 

Vi människor är skapade till Guds avbild, till man och kvinna. När vi löser upp vad som är manligt och kvinnligt, löser vi då upp också våra förutsättningar att känna igen Jesus, sann Gud och sann Människa?

Man kan vända på frågan: När vi i bönen, läran och liturgin slarvar med inkarnationen – att Gud har blivit människa – blir det då inte svårare att hantera manligt – kvinnligt?

Jag vet inte. Men ett vet jag: en sund och genomtänkt inkarnationsteologi är av avgörande betydelse i vårt postmoderna och digitala samhälle, där mer och mer görs på distans och allt färre möten mellan människor är fysiska.

Anna Greek

Ytterligare en Athanasius – på förekommen anledning

Kyrkomötet 1893 blev kyrkohistoriskt, inte därför att det hölls jämt 300 år efter Uppsala möte 1593 utan genom tyngden i ärenden och beslut. På dagordningen stod bl a den brännande frågan om Konkordieboken skulle utgå bland Svenska kyrkans bekännelseskrifter, eftersom Kungl Maj:t ville få likalydande formuleringar i Regeringsformen och i Kyrkolagen.

Efter en heldags debatt, från kl 11 på förmiddagen den 30 september till ett par minuter före midnatt, beslutade kyrkomötet med knapp marginal att inte gå regeringen till mötes genom att ändra i 1 kap 1 § i kyrkolagen. Detta var en kyrkohistorisk händelse av vikt och första gången vetorätten användes. Biskop Gottfrid Billing hade hävdat, att små böcker binder mera än stora. Kyrkomötets beslut innebar ett vaktslående kring evangeliet och en markering av traditionslinjen i fråga om bekännelsen. För åtskilliga teologiskt medvetna var det en seger värd att fira.

Kyrkomötet avslutades onsdagen den 18 oktober. Följande dag föddes i den småländska socknen Väckelsång en gosse, yngste sonen till komminister Henning Pleijel och hans hustru Nina. Den nyblivne fadern Henning stod teologiskt nära bl a lundabiskopen Gottfrid Billing. När sonen på lördagen den 28 oktober skulle döpas fick han i dopet namnen Hilding Athanasius. Pastoratets kyrkoherde Tidander som förrättade dopet var införstådd med namnvalets koppling till det nyss avslutade kyrkomötet. Han skall ha lagt sin hand på den nydöptes huvud med en önskan, att han skulle bli ”en sannskyldig Athanasius”, som ju var känd för sin kamp för den rena läran.

Församlingsbor i Väckelsång hade inte dessa sammanhang klara för sig och undrade, varför prästens son fick heta ”Hilding Attan-öre-snus”. Bättre blev det med förståelsen, när Hilding Pleijel så småningom kom till Lund och bland studenter och lärare mötte dem som kunde relatera till både den kände kyrkofadern och kyrkomötet 1893. 

Pleijel (1893–1988) var professor i kyrkohistoria och symbolik i Lund1938–1960 . I sin bok Vår kyrkas bekännelse. Studier i symbolik (1941) skrev han: ”1893 års kyrkomöte betecknar en vändpunkt inom svensk kyrkohistoria och blev epokbildnde i den svenska bekännelseutvecklingens historia”. Att han själv genom sitt namn förkroppsligade ett stycke kyrkohistoria, nämnde han förstås inte. Men i hans omgivning glömde man inte de kyrkohistoriska sambanden. I dagligt tal bland studenter och doktorander på Kyrkohistoriska institutionen gick han under namnet ”Hilding Athanasius”, vilket får tolkas som uttryck för uppskattning. Ytterligare ett steg men i antonymisk riktning togs, när man i samma  studentikosa krets – icke offentligt – kallade honom ”Kenneth”. Förhoppningsvis fick han, som var mycket noga med titulaturer, inte kännedom om det senare, men namnskicken säger ju något om både den lundensiska studenthumorn och om Pleijel som en avhållen lärare.

År 1893 var Hilding Pleijel sannolikt den ende i Sverige med namnet Athanasius. År 1970 fanns förutom Pleijel ytterligare två män med detta namn. Nu (2019) bärs det av sex personer. Det är alltså ett namn på frammarsch!

Lars Aldén