Varför?

Här är jag, sade Athanasius

Det finns de som tänker att teologer sitter och letar efter några kloka och heliga de kan plocka citat ifrån och därmed skaffa sig uppmärksamhet, visa sig så belästa. Det är inte riktigt så av det enkla skälet, att i så fall det finns ett alltför stort material att gå igenom och alldeles för många heliga. Med Guds händelser och Guds heliga i historien förhåller det sig i stället så, att de bara stiger fram och säger: ”Här är vi.” (Judit 9). Det gör de därför att Guds gode Ande sänder dem till oss, och vi lite yrvaket inser att vi är kropp ihop med dem och står i samma kamp som de, att de lärt sig något de vill anförtro oss. Det är då vi kan slås av insikten att det vi är med om har andra också fått uppleva. Kropp med kroppsdelar, träd och grenar alltså. En del eller gren – som Athanasius i förhållande till oss, för kroppen har inte bara en relation med huvudet utan med helheten och delarna. Tiderna igenom.

Athanasius såg kyrkosystemet uppbundet krig kejsarmakten och dess behov av en passande ideologisk statsapparat. Detta är Kyrkans stora risk – vi brukar tala om förvärldsligandet. Det tar sig uttryck på det viset, att tron förvisas till det allmänreligiösa. Det tål världen lätt. Värre är det med trons människor, som driver det förgripliga – det om Jesus. Det är då makten med förfärad klarsyn inser, att den som har Jesus till Herre aldrig kommer att bli lojal. Ingenting skrämmer Makten så mycket som den välmotiverade illojaliteten. Detta gäller i alla tider. Det gällde apostlarna, biskoparna med sitt folk på 300-talet liksom reformatorerna på 1500-talet. När det är samma kamp tiderna igenom – varför skulle det inte gälla nu?

Alltså stiger Guds händelser och heliga fram och säger: ”Här är vi!” De vill vara våra resurser i kampen, för vi ska ju kämpa för den tro som en gång för alla (hapax) har anförtrotts de heliga (Judas brev v 3). De heliga från dåförtiden hade klart för sig det som aposteln kallar ”hemligheten i evangeliet” (Ef 6:19). Det är den de frimodigt bär till oss just för att det kristna livet – Kyrkans liv – är kamp ”mot härskarna, makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna”.

De heliga i historien lär oss fromsinthet och insiktsfullhet men alls inte uppgivenhet eller modlöshet. I dopet fick du ju den Helige Ande som gåva och märktes med Andens insegel. Till fromsintheten hör allt det som bygger upp en kyrkokristen – och till den kyrkliga förnyelsen hör personlig förnyelse. Till det insiktsfulla hör att i gemenskap arbeta inte bara med fruktan och bävan utan också glad nyfikenhet; här råder inget motsatsförhållande. När dyker det upp en kyrkofader eller en kyrkomoder för att ge en stickreplik och heja på med ett glatt: ”Här är vi!”? Nog utmanas vår beredskap. Och plötsligt stod Athanasius där. Vi hade inte bett honom komma. Han kom självmant. Han visar att han vet vad vi står mitt i och ger oss perspektiv och ord för att förstå.

Nu kunde jag också säga, att det finns fler trons människor, som skulle dela våra bekymmer därför att de med oss delat glädje och stolthet i Svenska kyrkan. Några av dem begrep mindre och andra mer; det bekymrar föga. Många av oss i lämplig ålder vet, att den präst som döpte oss eller konfirmerade oss (liksom i förekommande fall den biskop som vigde) skulle stå alltmer främmande för Svenska kyrkan i meningen ”den moderna kyrkan av idag”. Det kommer en morgondag när den blivit omodern och något annat blivit modernt. Men mängden av präster och biskopar, som inte skulle fatta vad som hänt om de kallats fram ur grifterna, är stor. Antagligen skulle de inte ha mycket användbart att säga oss på grund av oförställd iråkad häpnad. Det är då det visar sig att trons människor på 300-talet eller 1500-talet bättre förstår – för att inte tala om apostlarna. 

Är det ett utslag av konservatism eller en direkt reaktionär hållning att dialogera med människor från dåförtiden? Självfallet inte. Frågan är så enkelt ställd, att alla som vet hur predikningar brukar låta begrep att svaret låg i frågan. Tiden krymper säger aposteln (1 Kor 7:29), som också konstaterar att frälsningen nu är oss närmare än när vi kom till tro (Rom 13:11). 

Är det därför att framtiden kanske är kortare än den Kyrkans tid som förflutit, som gör att vi ivrigt ska lyssna tillbaka för att förstå samtid och framtid? På en sådan fråga svarar inte den som predikar men lämnar den gärna för fortsatt reflektion, inte minst tillsammans med den helige Athanasius och de som med glädje bär hans bild och markerar samhörigheten med Kristus och de kristna på flera sätt.

Amen

Dag Sandahl i predikan i Katarina kyrka i Stockholm den 31 augusti 2019

Den helige Athanasius – ger aktualitet åt trons sanning och maktens realpolitik

300-talet såg tillkomsten av en ny relation mellan kyrka och stat/”kejsare”. En relation som sedan dess gestaltats på flera olika sätt i kyrkohistorien. Vår samtid i Sverige ser de sista efterspelen till en relation kyrka/stat av statskyrkokaraktär. Spänningarna mellan tro och makt gick i dagen på 300-talet redan, och den helige Athanasius var en av dem som hade att navigera i denna dragkamp. Athanasius blev på så sätt katolicitetens bärare och försvarare. 300-tal och 2010-tal har mer gemensamt än man i förstone kan tyckas se. En förnyad närläsning av just den helige Athanasius liv och verk kan ge oss idag kraft och frimodighet att söka gestalta, och bevara, tron i kampen mot makten.

Athanasius levde 295-373[i] och har sin minnesdag i västkyrkan den 2 maj och i österns ortodoxa kyrka den 18 januari. aKF har tagit fram en miniatyr (i ikontradition) av den helige Athanasius. Mer om denna miniatyr kan det läsas om på www.athanisus.se[ii]

En händelse som ser ut som en tanke är att Athanasius lyfts fram i två relativt nyutkomna böcker. Markus Hagberg skriver i boken Bilder av tron: ”I försoningstanken finns också återställelse av både människa och skapelse, liksom tanken på människans gudomliggörelse (jmf här hur Athanasios resonerade i kritiken mot Arius), det vill säga att Gud genom Kristi död och uppståndelse gör människan till ett med sig själv”. (Sid 77)

Vidare heter det i boken Gud eller ingenting – ett samtal om tro, en intervjubok med kardinal Robert Sarah (sid 162):

”En Gud i tre distinkta personer – det är det centrala i vår doptro. Vi är verkligen Guds boplats. Helige Athanasius av Alexandria ger en magnifik förklaring av detta i ett av sina Brev till Sarapion, biskop av Thmuis: ’När Anden är i oss, är Ordet som ger Anden också i oss, och Fadern är i Ordet. Det är därför som ’Jag och Fadern skall komma till honom och ta vår boning hos honom’ (Joh 14:23), som det sägs. För där ljuset är, där är utstrålningen; och där utstrålningen är, där är dess aktiva kraft och lysande nåd.’”

En meditation över den helige Athanasius

Under en retreat nyligen ville jag närma mig Athanasius, hans person, liv och verk, i relation till oss. Det blev en meditation, som inspirerade till förnyad överlåtelse att kämpa för den tro som en gång för alla anförtrotts kyrkan.

Evige Gud, himmelske fader, du som med Sonen och Anden är tre i en och en i tre, tack för människor som gått före oss på trons pilgrimsvandring genom livet och genom sina liv vittnat om trons fasta hopp; och vågat hålla fast vid, och fördjupats, i tillit och överlåtelse. Idag tackar vi särskilt för den helige Athanasius och ber om att hans liv skulle få inspirera oss i vårt sökande idag efter din väg i våra liv.

Athanasius levde i en tid och omständigheter under 300-talet i Alexandria i en kultur och kyrklig kontext olik vår, och ändå med utmaningar och frågor som vi kan känna igen oss i.

Athanasius arbete och teologiska tänkande har lämnat spår och lagt grund för den bekännelse till tre-enig Gud som är vår än idag. I en brottning mellan partier och grupper, världslig och andlig makt, teologiska omtolkningar och lärostrider väljer Athanasius väg, Kyrkans väg och betalar priset. Inte martyriets på arenan, men landsförvisningens och förödmjukelsens.

Athanasius tycks vara villig att gå motströms, inte för sakens egen skull utan därför att han bars av kallelsen att hålla fast vid och fördjupa Kyrkans tro; på trots motkrafter som ville gå en annan väg.

Det skiljer så mycket mellan Athanasius tid och vår, och ändå kan några drag i hans biografi få tjäna som speglar mot vår egen samtid. Så kan vi stärkas i vår brottning att söka vägens riktning idag.

Låt oss reflektera över tre områden: bekännelsen, uppbrotten och mellanrummen.

Först bekännelsen. Detaljerna gör skillnaden. Det räcker väl att vara överens om de stora dragen, tycks 300-talets arianer, mena. Att Gud är en och att Sonen är av liknande väsen som Fadern, skapad som den främste i skapelsen och inte evig med Fadern. Varför förlora sig i detaljer och spekulationer? Faderns suveränitet är det väsentligaste. Sonen den förstfödde av det som är skapat.

Athanasius protesterar. Sonen är av samma väsen som Fadern, född och icke skapad. Det är Guds Son som genom inkarnationen ”blev människa för att göra oss till Gud”. (Katolska kyrkans katekes par 460, citerande Athanasius De incarnatione 54, 3)

En bokstav på grekiska, ett jod, ett i skiljer de två orden för begreppet av samma väsen (homoousiuos) som begreppet av liknande (homoiousious) väsen som kom att användas i debatten efter kyrkomötet i Nicea. Är det så mycket att bråka om, Gud är bortom våra begrepp och det viktiga är väl tron på Gud och inte spekulationerna om honom? [iii]

Var det så mycket lättare att vara kyrkomötesombud vid kyrkomötet i Nicea 325 och inför massmedia söka förklara schismen, än vad det är idag när vi försöker säga att detaljerna gör skillnad och att kyrkbyggets riktning och grund måste vara sann och i överenstämmelse med läran.

Athanasius stod fast och vi har som resultat den Nicenska trosbekännelsen med orden om Sonen ”av samma väsen som Fadern”.

Gud var i Kristus och försonade världen med sig. (2 Kor 5:19)

Det andra vi kan reflektera över är uppbrotten. Inte en utan fem gånger upprepas det att Athanasius fördrivs från sin biskopsstol och återinsätts. Maktspel och intriger. Kyrkopolitik och realpolitik samspelar, och i skärningspunkten står Athanasius. 

Inte avkragad men fråntagen sin tjänst. Athanasius kallelse står fast, men arenan och mandatet förändras.

Vad händer i en människa som marginaliseras, fråntas sin tjänst, misstänkliggörs och som måste bryta upp? Vi vet så lite om Athanasius kamp, men vi kan ana och dra paralleller.

Hur kan vi idag, när misstänksamhet och maktspel berövar oss arenor, ändå med bevarad integritet hålla fast och hålla ut? Kan vi hoppas på upprättelse när opinionens vindar vänder och vara beredda att börja om med obrutna krafter, likt Athanasius?

Detta för oss över till det tredje, mellanrummen. Vad gav Athanasius kraft och frimodighet att hålla ut och att våga och orka komma tillbaka? Hur såg hans nätverk ut? Och hur ser våra nätverk ut?

I ett skede var det en kommunitet som blev Athanasius tillflykt. Var finns våra tillflyktsorter? Hur kan vi ge rum åt och plats för den som behöver läka sina sår, och hitta ny kraft?

Marginalisering och utanförskap för trons liv och kyrkans lära är inga nyheter i kyrkans historia. Ur kyrkans historia kan vi på nytt hitta förebilder och uppmuntran för den del av striden som är vår. 

Tack, Gud, för de män och kvinnor som genom historien gått före och kämpat trons goda kamp. Låt deras exempel sporra oss att mer helhjärtat och frimodigt bekänna vår tro; den som anförtrotts Kyrkan. 


[i] Biskop, bekännare, kyrkolärare. Ärkediakon i Alexandria och vald till biskop vid 30 års ålder. Verkar som biskop i 46 år, varav i exil i 17 år. Återinsatt som biskop vid fem tillfällen.

[ii] Fördjupande artiklar om Athanasius liv och verk kan återfinnas på:

http://www.ccel.org/ccel/athanasius

https://www.gotquestions.org/Athanasius.html

https://www.christianitytoday.com/history/people/theologians/athanasius.html

Athanasius bok om inkarnationen kan läsas på följande webbplats:

http://www.copticchurch.net/topics/theology/incarnation_st_athanasius.pdf.

En svensk översättning, av Olof Andrén, finns i boken Mot hedningarna och Om inkarnationen, Artos 2006.

[iii] För en kort framställning, på svenska, av de teologiska positionerna se Folke T. Olofsson, Credo – En personlig kristen tro. Del 1. Fadern. Artos 2015, sid 121f.

Björn Fyrlund

Några konsekvenser

Athanasius tog strid på att Jesus är verklig människa och samtidigt verklig Gud, av ”samma väsen som Fadern”. När Jesus föddes av jungfru Maria med Gud som sin biologiske far blev Gud fullt ut människa. Han ”tog synlig gestalt och blev en av oss”, som det står. Så sade Athanasius – envetet.

Athanasius fick kämpa i motvind, ofta föraktad och övergiven. Men den kristna kyrkan fann med tiden att det han stod för stämmer med verkligheten och har sedan dess hävdat att det är sant.

Sann människa” betyder människa på riktigt, av kött och blod, rakt igenom mänsklig. Jesus är bokstavligt och kroppsligt född av en kvinna (vid namn Maria). Jesu död var lika på riktigt som alla andra människors död är.

Sann Gud” betyder att Gud Fader, den obegripligt store, är Jesu biologiske far. Jesus är av ”samma väsen som Fadern”. Jungfrufödelsen, att Maria blev gravid av den helige Ande, är alldeles unik och därför inte vetenskapligt bevisbar, men, säger Athanasius och klassisk kristen tro, en bokstavlig sanning, inte en bild för en tanke eller ens en tanke.

Och när Jesus uppstått från de döda var han lika kroppslig och mänsklig som före sin död – fast förvandlad från att vara dödlig till att vara odödlig (och en del därtill). Det gick att ta på Jesus; han åt, han sågs, han var sann människa också då.

Att Jesus är både Gud, av samma väsen som Fadern, och människa, född av Maria, är helt avgörande för vår frälsning, för förlåtelsen och för det eviga livet. Allt sådant är möjligt bara därför att Guds Son antog en dödlig kropp. Bara så kunde döden förintas.

Mönstret går sedan igen i hela den kristna tron, i kyrkolivet och i kristenlivet. En kristen är både himmelsk och jordisk, lever både jordeliv och himlaliv. Kristenlivet är både synligt och saligt, osynligt och jordiskt, både rättfärdigt och drabbat av synd och död. Den kristna kyrkan är både synlig och osynlig. Det går inte att symboliskt tillhöra den kristna kyrkan, för den gudliga, saliga och eviga kyrkan är konkret, jordisk och synlig.

Ett dop sker med vanligt vatten – detta sant jordiska – och utan det kan det himmelska livet, det som överlever döden, inte bli till i en människa. Ty det himmelska och jordiska hör ihop. Dopet är inte en symbolhandling eller en bild för Guds kärlek, utan en konkret handling där Gud handlar i vatten. I det till det yttre så enkla i dopet föder Gud det eviga livet. Det ändliga rymmer det oändliga.

Nattvarden är vanligt bröd och vanligt vin som samtidigt är Kristi kropp och blod. Brödet och vinet är inte symboler eller fina vinkar om Jesus, utan är Jesus. Guds Son är lika verklig då som alltid, både sann Gud och sann människa. Brödet och vinet är både Kristi evigt levande uppståndelsekropp och vanligt, konkret bröd. Och att det är vanligt, konkret bröd är lika viktigt som att Jesus var en vanlig, jordisk, konkret människa när Han föddes, levde, dog och uppstod.

Jesus talade om sin död som vetekornet som bär frukt genom att dö. När han sedan instiftade nattvarden använde han vetebröd. Just därför att Jesus handlar materiellt och jordiskt och inte poetiskt och symboliskt var det sannolikt ingen slump. Och då använder också den kristna kyrkan vetebröd. Eller ska göra det.

Kyrkans liv och kristenlivet är både mänskligt och heligt. De följer det mänskliga livets ordningar. Kristenlivet föds, växer, mognar, behöver konkret näring och syre. Kristenlivet är inte magiskt utan mänskligt, samtidigt som det är överjordiskt och evigt.

De goda handlingarna, det moraliskt goda, ingår. Gud inkarneras i det konkreta mänskliga livet och dess handlingar. De goda handlingarna är inte grejen i sig eller heliga eller gudliga i sig, men det heliga och gudliga inkarneras i dem. Jesus-mönstret går igen.

Att Gud ”blev kött” kallas ”inkarnationen”. Så handlar alltså Gud fortfarande. Jesus-mönstret, ”inkarnationen”, är ett mönster som går igen i Guds handlande – och därför också i den kristna kyrkans liv och leverne och i en kristen människas liv och leverne.

Niklas Adell